"När någon rör vid en blir man den man alltid velat vara. Lite helare och lite mer människa."

Man behöver inte deppa ihop...

Skolan är slut. Sommarlovet har börjat. Det regnar. Igelkotten Börje, min nya vän, tassar runt i trädgården och äter och kliar sig på magen. Jag letar jobb.

En dag som denna kan man nästan bli lite deppig. Men då hjälper det att läsa roliga texter på schampo flaskor.



Eller mysa lite med Michael W Smith som står och ler så hemlighetsfullt, dag ut och dag in.



Eller varför inte tänka på att om några timmar kommer vi att vara 5 tjejer boende i vårt lilla kollektiv!

Den har stått där i några månader nu. Bilen, eller i alla fall det som är kvar av den efter att elden skoningslöst slukat den.

Jag vet inte om jag är konstig, men jag tycker den är vacker.

Skelettet av bilen vittnar om det som varit. Kanske var det en fin bil.. kanske inte.. men nu är den i alla fall en sotig järnhög.

Är det inte så med oss alla? Vi kan se hur fina ut som helst eller vara så trasiga att vi nästan går i bitar. Ändå när vi kommer till slutet av oss själva, efter att elden dragit fram, då står vi ändå där, och då är vi alla lika.

För några månader sedan började man bygga ett nytt garage, efter att elden förstört det gamla.

Och är det inte så med oss människor också. Vi kan alltid börja om. Ibland blir vi brända, ibland faller vi och det gör ont. Men ändå kan vi resa oss igen, damma smutsen av knäna och fortsätta framåt. Vi ger inte upp!

Idag var det sista dagen i skolan. Kan inte förstå att ännu ett år har gått. Tänk så mycket som har hänt det här året. Alla människor man träffat, alla studera av lycka och glädje, alla stunder av besvikelse och ensamhet. Tänk vad mycket som har förändrats. Jag har förändrats.

Avsked. De första avskeden för i vår avklarade jag relativt smärtfritt. Och nästan utan tårar.

Men det kommer flera. Vet inte om jag vill eller orkar. Men ja, det här är väl en del av livet.

För som sagt gamla saker rivs ner och nya byggs upp i dess ställen...

Men ibland vill man ju bara att vissa saker ska finnas kvar för alltid...!

En vink och en blink

Ibland behövs det inte mycket för att din dag skall förvandlas. Från att ha varit en helt vanlig dag, en torsdag i raden av torsdagar, vänder den och blir ett guldkorn.

Och det som förvandlar din dag behöver inte vara något storslaget. Du behöver inte vinna 1 miljon på lotto, eller vakna av att den snyggaste killen i stan står och sjunger kärleks serenader utanför ditt fönster (det skulle jag faktiskt uppskatta; så välkommen!).

Det som förvandlade min torsdag var en väldigt liten och inte alls märkvärdig sak.

Det var en blink och en vink...

För er som inte vet så pågår Ulf Ekmans vårseminarium för tillfället. Och pastor Mamuka från församlingen i Tbilisi är här. En alldeles underbar man och pastor.

(Ute på restaurang i Tbilisi, Georgien, med pastor Mamuka och hans fru, och med Natia och hennes familj.)

Och så hände det i torsdags efter att lektionerna var slut för dagen att jag stod och pratade med några vänner. När jag stod där och pratade såg jag att pastor Mamuka stod och pratade med några kollegor en bit bort. Våra blickar möttes och han log igenkännande och så blinkade han med ett öga till mig. (Det måste vara något georgiskt med det där blinkandet. För när vi var i Georgien och vi inte kunde kommunicera med människorna där hände det ofta att man fick en blinkning. En blinkning som alltid sa allt.) Den här blinkningen sa också allt. Den innehöll all uppmuntran jag behövde, och så mycket värme och kärlek. Jag har aldrig hört om en profetisk blinkning. Men den här var nog svindlande nära. När orden inte finns där, när man inte kan kommunicera på något annat sätt, då får ett hjärta prata till ett hjärta på ett helt annat sätt.

Jag log tillbaka och vinkade. Han vinkade tillbaka.

En stund senare, efter att jag letat reda på en av mina rysktalande vänner, gick jag och Sebastian och pratade med pastorn.

Världen blir så mycket mindre när man har vänner utspridda i varje världsdel. Jag skrev ett brev till Manana idag som Mamuka lovade att ta med till henne. Det fick mig verkligen att inse att världen inte är så stor och de vänner som man har sagt hejdå till, de är faktiskt inte så långt borta.

Igår kväll fick jag frågan... följer du med oss till Georgien i oktober?! Jag tvekade en halv sekund. "Självklart!"

Mamukas blink och vink får mig fortfarande att le. Tänk vad något så litet kan göra! Så ge någon ett extra leende idag. Du vet aldrig vad det kan innebära för den personen!

Att leva

Allt för ofta tänker vi att livet, det riktiga livet, det är något som snart ska börja. Efter gymnasiet, då börjar det riktiga livet. Efter bibelskolan... när vi har studerat klart... när vi gifter oss och får barn..

Idag när jag cyklade hem, ensam, längs de tysta gatorna och mellan sovande höghus, när dagen sakta började ljusna och fåglarna sjöng dagens första sång, då slog det mig att det här är livet. Livet, det är här och nu.

Jag lever det liv som jag alltid drömt om, men det är mycket bättre än jag någonsin vågat drömma...!

När jag cyklade hem tänkte jag på kvällen. Grillfest i den sagolika trädgården, som förde tankarna till Bullerbyn. Så många vänner. Tipspromenad och sällskapsspel (sånt som svenskar gillar...!) och djupa diskussioner om att hitta kärleken (ett vanligt samtalsämne, när vi kommer samman...). Att bara vara nära dem som betyder så mycket för mig.

(Jag plockade bara ut några foton, så det här är bara några av mina vänner.

Bilderna är tagna på bibelskolbanketten i slutet av april.

Ber om ursäkt för de röda ögonen. )

Tänk att det snart är över. Ännu ett bibelskolår har gått. Än en gång tvingas man säga hejdå till alla de som betyder så mycket för en. De har gjort mitt liv så mycket mera värdefullt. Jag kommer att sakna dem. Sakna det där vardagliga, att bara ha dem där. Det där som man kanske inte alltid uppskattar, men som man sakna när det tas ifrån en.

Sen finns det de som man kommer att sakna lite mer än de andra. Men att skiljas från dem, det vill jag inte ens tänka på. För saknaden slår genast till, som ett slag i magen och det känns som om jag flämtar för att få luft. Vill hålla den känslan på avstånd så långt det går.

Det här är livet. Livet är här och nu. Det gör ont att leva ibland, speciellt när man älskar. För kärleken gör inte något halvhjärtat. Kärleken ger allt.

Vad har jag gjort för att bli så rikligt välsignad?!

(Tacokväll hemma hos Mari tidigt i höstas.)

Ojojoj... hur skall man förklara känslostormen i mitt inre tidigare idag?!
Det var alldeles galet. Jag var alldeles galen.
Och allt på grund av ishockey!

Vi har ingen TV hemma i lägenheten. Men det hindrade inte mig från att följa matchen. Jag loggade in på YLEs hemsida och följde radiosändingarna.

Och jag var verkligen med. Förstår inte hur jag kan vara så engagerad egentligen. Jag slet mig från datorn några minuter för att äta. Men jag lyssnade hela tiden efter kommentatorernas ivriga röster och tror ni inte att vi får mål precis då. Jag flyger upp vid matbordet, slår nästan omkull mitt mjölkglas och vrålar!

Spänningen steg... och jag blev bara mer hysterisk. Målen kom på löpande band. Varje gång finnarna drämde in pucken vrålade jag eller ropade av lättnad. När amerikanerna gjorde detsamma suckade jag av besvikelse.

De sista minuterna i tredje perioden kunde jag inte sitta stilla längre. Jag stampade med fötterna, klappade händerna, sprang ut i vardagsrummet och upplyste de andra om vad som pågick. Jag försökte tala med Elin på msn, men jag var så nervös, så jag fick inte sagt något vettigt alls.

Förlängning... ojojoj! Jag var på bristningsgränsen. Ville så gärna att Finland skulle vinna, men jag vågade inte tro det. Och fy, bara tanken på att gå till skolan imorgon efter en förlust. Att höra alla dumma kommentarer, se alla sockersöta leende. Nej tack...!

Straff... Nu var det action i lägenheten. Alla var engagerade. Varje skott var en tortyr. Jag måste ha sett ganska galen ut. Jag satt dubbelvikt på min stol, jag slet mitt hår, begravde ansiktet i mina händer, såg upp i taket och suckade, drog huvan på min tröja över huvudet och ropade och förde oljud... Och sen kom det där skottet. Pucken smällde in i målet och jag vrålade!!


Vilken känsla alltså...! Vi vann! Ojojoj.... underbart! Bra jobbar, grabbar!

Imorgon blir det grillfest för all på åk 2 hemma hos Louise och Anna Carolina. Det kan ju bara bli bra! Hoppas att vi får fint väder också!

People are often unreasonable, illogical, and self-centered;

Forgive them anyway.

If you are kind, people may accuse you of selfish, ulterior motives;
Be kind anyway.

If you are successful, you will win some false friends and some true enemies;
Succeed anyway.

If you are honest and frank, people may cheat you;
Be honest and frank anyway.

What you spend years building, someone could destroy overnight;
Build anyway.

If you find serenity and happiness, they may be jealous;
Be happy anyway.

The good you do today, people will often forget tomorrow;
Do good anyway.

Give the world the best you have, and it may never be enough;
Give the world the best you've got anyway.

You see, in the final analysis, it is between you and God;
It was never between you and them anyway.

Försök till självterapi

Vad gör man när alla jeansen går sönder?!

När bankautomaten dagen till ära inte vill ge dig några pengar?

När du lovat vännerna i Gottsunda att du ska komma ikväll, men det inte finns några pengar på busskortet?

När du har ett prov följande dag och utsikterna för att du ska hinna läsa klart allt inte är ljusa?!

När håret är smutsigt och du skulle vilja ta en dusch, men det inte finns tid för det?!

När du alltid blir försenad?!

När tiden rinner iväg och dagarna försvinner i rasande takt?!

När du vill göra ditt bästa i allt, men det samtidigt känns som om du alltid är ett halvt steg efter?!

Vad gör man då?!

Man tar ett djupt andetag... Känner hur den friska vårluften fyller lungorna.

Man ler. Ler åt livet, kärleken, framtiden...

För hur jobbigt det än känns och hur många vassa hörn man än slår sina stackars smalben mot i denna vansinnesfärd, som vi kallar livet, så måste man ändå kunna le. Le, mitt i det jobbiga. Dansa mitt i eländet. För när allt kommer omkring är det kanske inte så farligt. Mina trasiga jeans är inget som kommer att nämnas i någon historiebok någonstans någonsin.

Det finns alltid hopp. Ja, än finns det hopp. Även för en sån som jag.

Och man kan alltid skratta. Och dansa.

Istället för att sova...

Skrev ett långt inlägg. Höll på i en timme säkert. Men så fungerade min sömn-luddiga hjärna inte riktigt som den skulle och jag lyckades tappa bort allt jag skrev!
Hrmph...

Nåväl, man ska inte gråta över spilld mjölk, som man brukar säga.

Dagen har varit trevlig i alla fall.

Försov mig (händer nästan dagligen nuförtiden), men hann bra ändå. Lektion med Johnny. Diskussionsgrupp. Prov i Efesierbrevet (godkänt, med inte väl godkänt). Ut på stan och leta klänning med Caroline. Hon hittade en fin nästan genast. Räkmacka. Göra mat hemma. Ris-och-kyckling-röra-med-cremebonjour-med vitlökssmak-sörja, wokade grönsaker/svamp och en grönsallad bestående av grön sallad. Lovade diska, men glömde bort det. Ut på balkongen för att läsa Bibeln. Somnade. Vaknade när solen försvann bakom husknuten. Kinaschack och Fia med Lina. Iväg till Gränby centrum. Gina Tricot och VeroModa och Coop Forum. Bananer, kiwifrukt, mjök och juice. Hem igen. Bibelläsning. La på datorn. Träffade Sindre på msn. Cyklar till Årsta. Fotbollskväll. Milan-United. Delar en alkoholfri öl med Sindre. (Kaffet efteråt smakade mycket bättre!) De andra grabbarna kom hem. Tog mitt "sinnesfulla bruk till förstånd" (som en vän sa en gång). Cylkade hem i den kalla natten. Hemma. Skrev lång blogg, som försvann. Snart sova i fyra timmar. Upp klockan 5. Följa jag-ska-på team-till-Ålesund-i-Norge-Frida till Betgatan. In till grabbarnas på Vinbärsgatan på en kopp morgonkaffe halv sju. Överleva dagen i bibelskolan.

Go'natt...