Att leva

Allt för ofta tänker vi att livet, det riktiga livet, det är något som snart ska börja. Efter gymnasiet, då börjar det riktiga livet. Efter bibelskolan... när vi har studerat klart... när vi gifter oss och får barn..

Idag när jag cyklade hem, ensam, längs de tysta gatorna och mellan sovande höghus, när dagen sakta började ljusna och fåglarna sjöng dagens första sång, då slog det mig att det här är livet. Livet, det är här och nu.

Jag lever det liv som jag alltid drömt om, men det är mycket bättre än jag någonsin vågat drömma...!

När jag cyklade hem tänkte jag på kvällen. Grillfest i den sagolika trädgården, som förde tankarna till Bullerbyn. Så många vänner. Tipspromenad och sällskapsspel (sånt som svenskar gillar...!) och djupa diskussioner om att hitta kärleken (ett vanligt samtalsämne, när vi kommer samman...). Att bara vara nära dem som betyder så mycket för mig.

(Jag plockade bara ut några foton, så det här är bara några av mina vänner.

Bilderna är tagna på bibelskolbanketten i slutet av april.

Ber om ursäkt för de röda ögonen. )

Tänk att det snart är över. Ännu ett bibelskolår har gått. Än en gång tvingas man säga hejdå till alla de som betyder så mycket för en. De har gjort mitt liv så mycket mera värdefullt. Jag kommer att sakna dem. Sakna det där vardagliga, att bara ha dem där. Det där som man kanske inte alltid uppskattar, men som man sakna när det tas ifrån en.

Sen finns det de som man kommer att sakna lite mer än de andra. Men att skiljas från dem, det vill jag inte ens tänka på. För saknaden slår genast till, som ett slag i magen och det känns som om jag flämtar för att få luft. Vill hålla den känslan på avstånd så långt det går.

Det här är livet. Livet är här och nu. Det gör ont att leva ibland, speciellt när man älskar. För kärleken gör inte något halvhjärtat. Kärleken ger allt.

Vad har jag gjort för att bli så rikligt välsignad?!

(Tacokväll hemma hos Mari tidigt i höstas.)