Den har stått där i några månader nu. Bilen, eller i alla fall det som är kvar av den efter att elden skoningslöst slukat den.

Jag vet inte om jag är konstig, men jag tycker den är vacker.

Skelettet av bilen vittnar om det som varit. Kanske var det en fin bil.. kanske inte.. men nu är den i alla fall en sotig järnhög.

Är det inte så med oss alla? Vi kan se hur fina ut som helst eller vara så trasiga att vi nästan går i bitar. Ändå när vi kommer till slutet av oss själva, efter att elden dragit fram, då står vi ändå där, och då är vi alla lika.

För några månader sedan började man bygga ett nytt garage, efter att elden förstört det gamla.

Och är det inte så med oss människor också. Vi kan alltid börja om. Ibland blir vi brända, ibland faller vi och det gör ont. Men ändå kan vi resa oss igen, damma smutsen av knäna och fortsätta framåt. Vi ger inte upp!

Idag var det sista dagen i skolan. Kan inte förstå att ännu ett år har gått. Tänk så mycket som har hänt det här året. Alla människor man träffat, alla studera av lycka och glädje, alla stunder av besvikelse och ensamhet. Tänk vad mycket som har förändrats. Jag har förändrats.

Avsked. De första avskeden för i vår avklarade jag relativt smärtfritt. Och nästan utan tårar.

Men det kommer flera. Vet inte om jag vill eller orkar. Men ja, det här är väl en del av livet.

För som sagt gamla saker rivs ner och nya byggs upp i dess ställen...

Men ibland vill man ju bara att vissa saker ska finnas kvar för alltid...!