Ibland behövs det inte mycket för att din dag skall förvandlas. Från att ha varit en helt vanlig dag, en torsdag i raden av torsdagar, vänder den och blir ett guldkorn.
Och det som förvandlar din dag behöver inte vara något storslaget. Du behöver inte vinna 1 miljon på lotto, eller vakna av att den snyggaste killen i stan står och sjunger kärleks serenader utanför ditt fönster (det skulle jag faktiskt uppskatta; så välkommen!).
Det som förvandlade min torsdag var en väldigt liten och inte alls märkvärdig sak.
Det var en blink och en vink...
För er som inte vet så pågår Ulf Ekmans vårseminarium för tillfället. Och pastor Mamuka från församlingen i Tbilisi är här. En alldeles underbar man och pastor.
(Ute på restaurang i Tbilisi, Georgien, med pastor Mamuka och hans fru, och med Natia och hennes familj.)
Och så hände det i torsdags efter att lektionerna var slut för dagen att jag stod och pratade med några vänner. När jag stod där och pratade såg jag att pastor Mamuka stod och pratade med några kollegor en bit bort. Våra blickar möttes och han log igenkännande och så blinkade han med ett öga till mig. (Det måste vara något georgiskt med det där blinkandet. För när vi var i Georgien och vi inte kunde kommunicera med människorna där hände det ofta att man fick en blinkning. En blinkning som alltid sa allt.) Den här blinkningen sa också allt. Den innehöll all uppmuntran jag behövde, och så mycket värme och kärlek. Jag har aldrig hört om en profetisk blinkning. Men den här var nog svindlande nära. När orden inte finns där, när man inte kan kommunicera på något annat sätt, då får ett hjärta prata till ett hjärta på ett helt annat sätt.
Jag log tillbaka och vinkade. Han vinkade tillbaka.
En stund senare, efter att jag letat reda på en av mina rysktalande vänner, gick jag och Sebastian och pratade med pastorn.
Världen blir så mycket mindre när man har vänner utspridda i varje världsdel. Jag skrev ett brev till Manana idag som Mamuka lovade att ta med till henne. Det fick mig verkligen att inse att världen inte är så stor och de vänner som man har sagt hejdå till, de är faktiskt inte så långt borta.
Igår kväll fick jag frågan... följer du med oss till Georgien i oktober?! Jag tvekade en halv sekund. "Självklart!"
Mamukas blink och vink får mig fortfarande att le. Tänk vad något så litet kan göra! Så ge någon ett extra leende idag. Du vet aldrig vad det kan innebära för den personen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar