Ojojoj... hur skall man förklara känslostormen i mitt inre tidigare idag?!
Det var alldeles galet. Jag var alldeles galen.
Och allt på grund av ishockey!

Vi har ingen TV hemma i lägenheten. Men det hindrade inte mig från att följa matchen. Jag loggade in på YLEs hemsida och följde radiosändingarna.

Och jag var verkligen med. Förstår inte hur jag kan vara så engagerad egentligen. Jag slet mig från datorn några minuter för att äta. Men jag lyssnade hela tiden efter kommentatorernas ivriga röster och tror ni inte att vi får mål precis då. Jag flyger upp vid matbordet, slår nästan omkull mitt mjölkglas och vrålar!

Spänningen steg... och jag blev bara mer hysterisk. Målen kom på löpande band. Varje gång finnarna drämde in pucken vrålade jag eller ropade av lättnad. När amerikanerna gjorde detsamma suckade jag av besvikelse.

De sista minuterna i tredje perioden kunde jag inte sitta stilla längre. Jag stampade med fötterna, klappade händerna, sprang ut i vardagsrummet och upplyste de andra om vad som pågick. Jag försökte tala med Elin på msn, men jag var så nervös, så jag fick inte sagt något vettigt alls.

Förlängning... ojojoj! Jag var på bristningsgränsen. Ville så gärna att Finland skulle vinna, men jag vågade inte tro det. Och fy, bara tanken på att gå till skolan imorgon efter en förlust. Att höra alla dumma kommentarer, se alla sockersöta leende. Nej tack...!

Straff... Nu var det action i lägenheten. Alla var engagerade. Varje skott var en tortyr. Jag måste ha sett ganska galen ut. Jag satt dubbelvikt på min stol, jag slet mitt hår, begravde ansiktet i mina händer, såg upp i taket och suckade, drog huvan på min tröja över huvudet och ropade och förde oljud... Och sen kom det där skottet. Pucken smällde in i målet och jag vrålade!!


Vilken känsla alltså...! Vi vann! Ojojoj.... underbart! Bra jobbar, grabbar!

Imorgon blir det grillfest för all på åk 2 hemma hos Louise och Anna Carolina. Det kan ju bara bli bra! Hoppas att vi får fint väder också!