Kanske blir det inte alltid som vi har tänkt. Kanske händer det ibland saker i vårt liv som vi inte direkt räknat med. Saker som gör oss irriterade och arga. Saker som vi önskade att inte hade hänt. Men nu hände dt i alla fall. Saker som vi inte kan göra ogjorda. Vad ska man göra då?! Jag brukar ta ett djupt andetag, försöka hitta en lösning och sen bara köra på framåt och göra det bästa av situationen.
Detta fick jag en väldigt konkret erfarenhet av tidigare i veckan.
Det var i tisdags som jag och Frida bestämde oss för att ta Upptåget till Carolines och sortera henne post och vattna hennes blommor medan hon är hemma i Finland. Efter Frida kommit hem från jobbet traskade vi iväg in mot stan, vi gick in via Kvarnen och köpte lite mat och fika och fortsatte sedan till stationen. Vi blev tvungna att vänta på tåget i ca 20 minuter. Men det var okej. Vi fördrev tiden med att njuta av solen på trappan framför stationshuset. Tåget anlände och vi hoppade på. Frida tryckte in 20-resors kortet två gånger i biljettmaskinen och vi satte oss ner. När tåget rullade ut från stationen tog jag upp min bok som jag hade med mig, samtidgt slog det mig. Ånej, vi glömde nyckeln! Nyckeln till Carolines lägenhet.
Vi kunde inte tro att det var sant... Jag var ganska irriterad. Frida var super irriterad. Vad skulle vi göra nu. Man kan ju inte ställa sig upp och skrika: Stanna tåget! Vi har ändrat oss, vi hoppar av!
Nej, det vara bara att sitta kvar på bänken. Vi beslöt oss för att hoppa av tåget när det stannade första gången. Nämligen i Storvreta.
10 minuter senare stod vi i Storvreta. Jag har varit där 3-4 gånger. Frida har aldrig varit där. Vi hade inga pengar, så vi kunde inte ta en buss hem och vi visste inte när Upptåget som går in till Uppsala skulle komma. Då kom vi på den briljanta idén att gå hem! Gå 14 km i ballerinaskor och med en ICA kasse fylld med godis, fikabröd, en flaska läsk och en frusen pizza. Frida var lite tveksam till först, men på efter en stund tinade hon upp och insåg även hon det komiska i det hela!
Så sagt och gjort... Vi började den långa vägen hem. Egentligen började vi med att sätta oss ner utanför någon sorts el-generator grej strax utanför Storvreta och hade picknick. Efter det kände vi oss laddade inför vårt äventyr.
Så vi började gå. Och vi gick... och gick... ibland gick det lättare, ibland kändes det lite tyngre. När vi kom till en skylt som visade 6 km till Gamla Uppsala sjönk modet för en stund, men vi fortsatte ända tappert vår vandring. Solen började sänka sig mot horisonten, men det var fortfarande varmt och skönt.
Väl framme i Gamla Uppsala tog vi en till fikapaus (hallå, man är väl svensk eller?!).
(Dammsugare, tigermuffins, en påse bilar och ICA Cola gjorde att vi överlevde!)
Efter Gamla Uppsala började vi se ljuset i änden av tunneln. När vi kom till Nyby värkte våra ben och fötter ganska ordentligt och jag ville bara sätta mig ner en stund och vila. Men Frida pushade på och vi tog istället en klunk av vår Cola och fortsatte. När vi bara hade några hundra meter kvar till vår älskade lägenhet såg Frida på mig och sa: Lelli, det är otroligt! Det händer alltid en massa galna saker när man är med dig! Jag tog det nästan som en komplimang.
Efter en två och en halv timmes promenad tumlade vi in i lägenheten och sjönk ner på varsin stol, väldigt trötta, men vid gott mod!
Kanske blir det inte alltid som du tänkt dig. Kanske dyker något oväntat upp på din väg. Kanske ställer du till det för dig själv, och ibland även för andra. Då gäller det att inte anklaga sig själv för hårt. Utan istället försöka göra det bästa av situationen och ha rätt attityd!
Är man dessutom två som går den 14 kilometer långa vägen hem från Storvreta, kan man ha riktigt roligt! Även om det inte blev som man tänkte!
(Frida och jag 100 meter från lägenheten!)
