Visst är det konstigt hur en dag kan växla från att ha varit riktigt bra till att helt gå i botten... och sen stegvist bli bättre igen, tur nog.

*

Dagen började bra hos en ny kund. Kunden var jättetrevlig och visade mig runt i huset, meddelade att det fanns kaffe till mig i termosen och åkte sedan till jobbet och lät mig städa i fred. Det gick hur bra som helst. Hann till och med ta en 2 ½ minuters paus där jag drack kaffe, ur muggen kunden ställt fram till mig.

*

När jag var klar hämtade en kollega mig och vi åkte till Sunnersta. Vi tog en snabb lunchpaus utanför Coop och åkte sedan till en ny kund. Där började allt bra. Men sen gick det bara utför... Vi skulle storstäda och tiden räckte inte till. Detta borde inte ha varit något större problem, men kunden tyckte att det var det. Och blev arg... och lät det gå ut över mig. Finns det något som får mig att må dåligt, få ont i magen, bli gråtfärdig och bara bli fruktansvärd obekväm så är det när någon blir arg och besviken på mig. Jag försökte dock att ta det med ro och vara proffsig. Kunden lugnade så småningom ner sig och jag och Franziska åkte därifrån.

*

I bilen hade Franziska peptalk med mig och vi kände båda två att vi gjort vårt bästa. Vi hade inte slöat, vi hade varit noggranna med det vi gjorde och tiden hade helt enkelt inte räckt till.

*

När jag cykalde i väg från kontoret var jag ganska deppig. Men det var soligt och fint och jag försökte njuta av den varma höstdagen. Mina tankar höll på att skriva en blogg om vardagskärlek. (jag skriver många flera bloggar i mina tankar än de få som publiceras här...)

*

När jag skulle korsa Torkelsgatan var jag noga med att kolla så att inga bilar kom. Övervägde en sekund att hoppa av cykeln och gå över vägen, men valde att inte göra det. Istället trampade jag på. Halvvägs över vägen slant min fot på pedalen och jag försökte febrilt kämpa för att inte tappa balansen. Jag måste ha sett knäpp ut! Och till ingen nytta... med buller och bång, eller en duns dråsade jag i marken. Låg där och sprattlade som en skalbagge på rygg. Pinsamt... och ont gjorde det. En gammal farbror och en kvinna på sin cykel frågade om allt gick bra. Tårögd, lite chockad och fruktansvärt generad steg jag upp och svarade att allt vat okej. Hoppade sedan snabbt upp på cykeln igen och trampade vidare, med ett knä som sved och med känslan: nu får det väl ändå räcka med eländet...

*

*

Hemma väntade Frida och Lina. Jag ville helst krypa ner i sängen och sova resten av dan. Men de gjorde mat och Frida bakade en kladdkaka för att muntra upp mig. Sedan gjorde vi oss klara och cyklade iväg till lovsångsgudstjänsten vid Livets Ord.

*

Efter en omtumlande och kaotisk dag kan det väl inte finnas något bättre än att söka Herrens ansikte och bara vara nära Honom. Att göra som Maria och sätta sig vid Jesu fötter och lyssna till vad Han har att säga. Att komma till Jesus och säga: Du vet allt, du vet att jag älskar dig!

*

*

Efter mötet cyklade vi hem igen. Hemma på köksbordet stod en halv kladdkaka och väntade på oss. Perfekt!

*

*
Nu mår jag bra. Lite ont i vänstra benet och i korsryggen. Lite trött. Lite orolig inför morgondagen när jag ska jobba med en ny tjej i Storvreta.

Men samtidigt mycket välsignad. Mycket lycklig. Och mycket älskad av min Fader Konungen!

*

Måste fråga om jag kan få ett par nya byxor från jobbet imorgon. Det blev ett hål på de andra...